Varje dag vaknar jag med en klump i magen och gråten i halsen, oro inför en ny skoldag. Under dagen blir det bara värre och värre, mår riktigt illa och ibland slutar det med att jag t.o.m spyr. Så har det varit i över 2 år , men jag trodde det skulle bli bättre när jag började ettan på gymnasiet (som jag går i nu) men det har bara blivit värre och värre. Jag får stöd och hjälp från skolan men det känns som att dem sätter för höga mål för mig just som läget är nu. Jag har panikångest dagligen och inte det bästa självförtroendet då det sker och skett en hel del i mitt liv. Därför klarar jag nu längre inte av att gå in i klassrum då jag är rädd att göra bort mig m.m. Jag har helt enkelt svårt för att vara omgiven av personer som jag känner vill något av mig, såsom lärare vill att jag kommer på lektiornerna m.m. , Kuratorer och andra har försökt att hjälpa mig, att jag ska tänka annorlunda, men efter över två år nu så har jag tappat gnistan. Jag har sökt lite på distansutbildningar (korr) men finns många hinder så därför tror jag inte det är ett bra alternativ. Jag känner mig bara så vilsen.. Jag är ingen som har svårt att lära mig saker, jag är glad och öppen människa men just skolan är omöjligt.. Därför undrar jag om ni har något tipps på hur och vad jag kan göra? Ska jag jobba? Eller något helt annat? Praktik?
Vore jätte snällt med svar!
Vore jätte snällt med svar!
