hej.
jag fyller 19 år i höst, och har inte klarat av gymnasiet.
jag har inga betyg, förutom i idrott, och jag har redan gått om första gymnasieåret maximala antalet gånger..
jag hade det svårt när jag växte upp, och har inte haft bra kontakt med min familj.
jag har många svåra minnen från både hemmet och skolan, och detta har gjort mig inåtriktad, negativ och framtvingat social fobi.
I grundskolan sa skolsköterskan att jag hade psykisk ohälsa och när jag skulle förhöras i ett familjeproblem för några år sedan sas det att jag även under den tiden var apatisk.
jag har efter detta varit omotiverad inför tanken på skolan, och jag hade missledande tankar om att skolan fanns för att göra mina föräldrar stolta.
jag gick inte till skolan för min egen skull längre och jag började sedan även att skolka.
för 3 år sedan valde jag att satsa på gymnasiet, och jag kom faktiskt in på en preparandkurs.
efter det gick jag vidare till ett riktigt gymnasium.
jag kom sedan in i en svår depression och jag kände mig tvungen att stänga ute mig själv från både familjen och mina vänner för att klara av pressen som jag fick av skolan.
så första året slösade jag bort på att tycka synd om mig själv.
jag var tvungen att gå om 1:an.
jag började få tillbaka min psykiska ohälsa och blev skickad till skolsköterskan, skoldoktorn, skolpsykologen, kuratorerna och slutligen till en psykologmottagning.
sedan började skolan på hösten och jag skulle fylla 18.
situationen hemma blev värre och jag kände mig tvungen att flytta till min moster.
jag har alltid varit för snäll mot andra och har alltid förträngt mina egna behov och önskningar, men min moster var den första som såg MIG och brydde sig om MIG.
jag kom över alla mina tidigare problem när jag insåg min egen situation.
nu, det sista året satsade jag allt jag hade på skolan, prioriterade det viktiga i mitt liv.
men in på vårterminen blev jag svårt sjuk. jag fick panik och drabbades av prestationsångest.
jag blev alltid sjuk då jag försökte som mest. till den grad att skolan ansåg att det var en risk för mig att vara där. de bad mig ta det lugnt.
jag hade en träningsdagbok från idrotten, och då jag förlorade alla mina betyg var idrotten det enda jag kunde göra nåt åt.
jag har börjat skylla mina problem delvis på mina föräldrar, trots att jag vet att det är jag som behandlat mig själv illa.
jag hatar vad jag gjort och försökt att rätta till allt, men det fanns inte nog med tid.
jag får inte komma tillbaks till gymnasiet nästa år, så nu sitter jag här och har ingenting bestämt inför hösten. ingen skola, inga kurser, och har inte många fler val än att tänka på jobb nu.
Jag har inga som helst inlärningssvårigheter, och jag har fått bekräftat en IQ på Mensa-nivå.. (inte för att skryta eller så..)
jag har så klara mål på vad jag vill göra.
jag vill börja på Göteborgs universitet.
jag vill gå 'Internationella språkprogrammet med huvudområde japanska' och sedan ta masterprogrammet : Språk och interkulturell kommunikation.
det är den stora drömmen jag har, men det verkar ju helt hopplöst nu..
jag mår ju bra nu! jag har äntligen fått ordning på all min idioti nu!
jag vet ingenting om möjliga utbildningar eller preparandkurser.
vad ska jag göra?? har jag ingen möjlighet till detta?
jag har ingen annan som jag kan fråga om hjälp.
jag fyller 19 år i höst, och har inte klarat av gymnasiet.
jag har inga betyg, förutom i idrott, och jag har redan gått om första gymnasieåret maximala antalet gånger..
jag hade det svårt när jag växte upp, och har inte haft bra kontakt med min familj.
jag har många svåra minnen från både hemmet och skolan, och detta har gjort mig inåtriktad, negativ och framtvingat social fobi.
I grundskolan sa skolsköterskan att jag hade psykisk ohälsa och när jag skulle förhöras i ett familjeproblem för några år sedan sas det att jag även under den tiden var apatisk.
jag har efter detta varit omotiverad inför tanken på skolan, och jag hade missledande tankar om att skolan fanns för att göra mina föräldrar stolta.
jag gick inte till skolan för min egen skull längre och jag började sedan även att skolka.
för 3 år sedan valde jag att satsa på gymnasiet, och jag kom faktiskt in på en preparandkurs.
efter det gick jag vidare till ett riktigt gymnasium.
jag kom sedan in i en svår depression och jag kände mig tvungen att stänga ute mig själv från både familjen och mina vänner för att klara av pressen som jag fick av skolan.
så första året slösade jag bort på att tycka synd om mig själv.
jag var tvungen att gå om 1:an.
jag började få tillbaka min psykiska ohälsa och blev skickad till skolsköterskan, skoldoktorn, skolpsykologen, kuratorerna och slutligen till en psykologmottagning.
sedan började skolan på hösten och jag skulle fylla 18.
situationen hemma blev värre och jag kände mig tvungen att flytta till min moster.
jag har alltid varit för snäll mot andra och har alltid förträngt mina egna behov och önskningar, men min moster var den första som såg MIG och brydde sig om MIG.
jag kom över alla mina tidigare problem när jag insåg min egen situation.
nu, det sista året satsade jag allt jag hade på skolan, prioriterade det viktiga i mitt liv.
men in på vårterminen blev jag svårt sjuk. jag fick panik och drabbades av prestationsångest.
jag blev alltid sjuk då jag försökte som mest. till den grad att skolan ansåg att det var en risk för mig att vara där. de bad mig ta det lugnt.
jag hade en träningsdagbok från idrotten, och då jag förlorade alla mina betyg var idrotten det enda jag kunde göra nåt åt.
jag har börjat skylla mina problem delvis på mina föräldrar, trots att jag vet att det är jag som behandlat mig själv illa.
jag hatar vad jag gjort och försökt att rätta till allt, men det fanns inte nog med tid.
jag får inte komma tillbaks till gymnasiet nästa år, så nu sitter jag här och har ingenting bestämt inför hösten. ingen skola, inga kurser, och har inte många fler val än att tänka på jobb nu.
Jag har inga som helst inlärningssvårigheter, och jag har fått bekräftat en IQ på Mensa-nivå.. (inte för att skryta eller så..)
jag har så klara mål på vad jag vill göra.
jag vill börja på Göteborgs universitet.
jag vill gå 'Internationella språkprogrammet med huvudområde japanska' och sedan ta masterprogrammet : Språk och interkulturell kommunikation.
det är den stora drömmen jag har, men det verkar ju helt hopplöst nu..
jag mår ju bra nu! jag har äntligen fått ordning på all min idioti nu!
jag vet ingenting om möjliga utbildningar eller preparandkurser.
vad ska jag göra?? har jag ingen möjlighet till detta?
jag har ingen annan som jag kan fråga om hjälp.
